Dagen har varit som den skulle, o ja jag tror snart jag mögglat klart. Sitter just nu ute i den alldelses för kalla sommarnatten. Fast så underbart lugnande,  OM NÅN JÄVEL KUNDE TA KÅL PÅ bihelvetterna som självklart ska surra runt mitt huvud.



Någonting som kom surrande med den ensamma tystnaden är vad vi människor kan offra för att få status..för att folk ska veta vem du är. Jag sitter inte och skriver att det inte är bra att ha tex många vänner, nejnej självklart inte. Men vilka är egentligen dina vänner och vart står dom när du verkligen behöver det? Det känns som att för vissa spelar det tydligen ingen roll hur folk känner igen dig... Det är fanemej tragiskt att offra sin självbehärskning för att bli igenkommen som "den där tjejen som spydde ner hela festen" eller "den där killen som legat med allt och alla". Men om du tänker till... hur ofta hör du talas om "den där tjejen, guds bästa barn" ?! Jag har gjort det misstaget själv, och jag tror att många andra också lyckats på samma sätt. Att offra sin kanske starkaste klippa för någon som ändå inte skulle finnas där i slutändan. Människor är inte dumma utan ser egenom denna falskhet oerhört enkelt. Jag kan säga redan här och nu att jag vill aldrig göra om det igen, för när du står där själv och det inte finns någon att luta sig mot när det stormar, far du med stormen lika lätt som en fjäder.

Håll fast vid era klippor, puss